Hade det inte varit för att Kustbevakningen prejade Örjans båt som ung minsvepare i lumpen, så hade han troligtvis aldrig hamnat på Sandön. Det låter måhända märkligt eftersom han prejades utanför Göteborg, men det var då han fick upp ögonen för Kustbevakningen.
– De har det bra de där grabbarna, tänkte jag då. Och så fort jag var klar med militärtjänstgöringen så sökte jag till Kustbevakningen. Och när jag jobbade på Kustbevakningen så hamnade jag flera gånger på Sandön och tänkte att de här grabbarna på Sandön, de har det bra, berättar Örjan Siik från köket hemma i Stenkumla.
Och på den vägen är det. I dag är han hemma, men i morgon lämnar han storön för Gotska Sandön och två veckors skift som tillsynsman – i alla fall ett litet tag till. För snart går han i pension.
Om ni någon gång sökt ett jobb ni verkligen velat ha så vet ni hur frustrerande det kan vara att titta på arbetsgivarens krav på kvalifikationer för tjänsten och inse att du inte riktigt når hela vägen fram.
Då borde du ta dig en titt på jobbannonsen för tjänsten som Örjans efterträdare. Hur sjutton ska det gå till att hitta någon som förutom sjöbefälsexamen klass VII och maskinbefäl klass VIII även har ett brinnande intresse för natur, kan snickra, måla, meka med alla typer av maskiner och motorer och dessutom gilla att ta hand om turister.
Och inte vara rädd för massa egentid. Och ha en familj som klarar att vara utan dig halva tiden av återstoden av ditt yrkesverksamma liv.
– Ja det är en lite speciell kombo, men jag har inte en enda dag ångrat mitt beslut att ta det här jobbet, och aldrig har jag INTE varit sugen på att åka till jobbet, säger Örjan, som på fritiden gör i princip samma saker som han gör när han arbetar, det vill säga jobbar i skogen, snickrar, svarvar, hamrar, räknar fåglar och generellt njuter av livet.
Det är ett stort ansvar och ett ännu större privilegium, menar Örjan, att få ha en av Sveriges absolut vackraste nationalparker som sitt deltidsboende och arbete.
– Kombinationen sjöbefäl, tekniker och geolog finns ju i princip inte, därför är det viktigt att arbetsteamet kompletterar varandra. Vi är verkligen ett jättehärligt team, men det blir så klart en hel del googlande när vi stöter på saker vi inte riktigt kan, säger han.
Under lågsäsong är man alltid två man på plats på Sandön åt gången. Ensam får man inte vara, det vore alldeles för farligt eftersom arbetet involverar en väldig massa maskiner som inte bara ska fungera, utan även hanteras på ett säkert sätt.
Reglerna för skötseln av en nationalpark är rigorösa, och Gud bevare dig om du råkar såga ner fel träd. Under högsäsong utökas arbetsstyrkan med besöksvärdar, och arbetet fokuseras mer på turisterna.
– Det är långa arbetsdagar. Vi sköter även SMHI:s väderstation på Sandön, mäter grundvattennivåer åt SGU, sköter fyrarna åt Sjöfartsverket och räknar och inventerar sälar och rovfåglar. Det här gör vi året om oavsett om ön är full av turister eller inte, säger Örjan.
Så det är långt ifrån alltid stilla och fridfullt. Och när skiten brakar loss så kan det braka rejält.
– Vi har haft både ben- och armbrott, hjärtinfarkter, kärlkramp, förlossning och en ilandfluten rysk helikopter. Och skogsbränder. Det är vår värsta mardröm, säger Örjan.
Som tur är har tillsynsmännen direktlinje till flera läkarteam, och ett stadigt apotek för att kunna hjälpa skadade eller sjuka. För enda sättet att få hjälp på ön är genom helikopter, och det kan ju ta en stund om det vill sig illa.
– En gång fick jag lappa ihop min kollega som skurit sig riktigt illa i handen. Jag fick stifta ihop honom i väntan på hjälp. Och en gång fick vi i princip agera barnmorska när vattnet gick på en av våra besöksvärdar. Hon var gravid i sjunde månaden och skulle precis gå av sitt sista pass inför mammaledigheten. Men som tur var hann helikoptern i tid, men det var verkligen i grevens tid, säger han.
Jobbannonsen ligger ute nu, och tillträde är den första juni. Men att sluta helt tvärt blir det inte tal om för Örjan, som först kommer att trappa ner och jobba halvtid i ett år.
– Sandön finns ju kvar även efter det. Men det ska bli kul att få se lite mer av världen tillsammans med min fru. Nationalparkerna i Afrika står högt på listan. Man måste ju få se alla de stora djuren innan de dör ut.
