Marie Nilsson Lind: "Hela ön är att komma hem"

Årets gotlänning om en nysläppt bok, en nyfunnen vän, ett nytt hem på Gotland, sommarspelningar och det starka stödet hon alltid känt från gotlänningarna. Det är också vad som hjälpt Marie Nilsson Lind att börja gå vidare i livet utan sin syster vid sin sida.

Gotland 17 mars 2021 21:44

Det är en blåsig junieftermiddag som jag slår mig ned vid köksbordet hemma hos Marie Nilsson Lind i Lummelunda. Hon har dukat med gul servett, assiett och stor kaffemugg. Två köpta wienerbröd tar hon ut från ugnen. 

 – ­Jag är inte en sådan som bakar, säger hon och sätter sig på andra sidan bordet. På väggen bredvid oss hänger svartvita fotografier, alla har betydelse. Jag frågar om bilden på björnen som står ut bland alla ansikten. 

 – Det är Mangen, han är stark och trygg som en björn, svarar hon med det varmaste av leenden. 

 De träffades när sångkvartetten Ainbusk skulle ha premiär för den stora förställningen, ”More Amore” på Göta Lejon och de behövde en dragspelare.  

 – Det var kärlek vid första ögonkastet, säger Marie. 

 Hit, hem till Gotland flyttade hon och Magnus Lind när de köpte huset 2015. Det hade tagit ett tag att få med sig den inbitna stockholmaren hon är gift med till ön. Marie flyttade till Stockholm 1990 när de precis träffats och turnéer och framträdanden med Ainbusk gick i ett.

 – När man spelar mycket är Stockholm en väldigt central plats, men inte så central i hjärtat och när man vill vara kreativ och skriva, säger Marie.  

 2008 blev hon inlagd på Sankt Görans psykavdelning, hon led av stark ångest och kronisk depression. När hon blivit utskriven efter nästan ett år ville hon flytta hem till ön igen. 

– Jag har min familj här. Min bror Janne, min syster Hanna och alla vänner här i Visby, säger Marie.  

 Framför ett högt glasfönster står en flygel, på väggarna hänger bokhyllor fulla med böcker och i sovrummet är mörka gardiner fördragna. Här fick hon den ro och inspiration som behövdes för att skriva klart boken som systern, Josefin Nilsson, börjat på innan hon gick bort den 29 februari 2016.

 I mars i år släppte hon “Josas bok”, det är Maries egen berättelse och är både en självbiografi och berättelsen om de två musikaliska systrarna.   

 – Den handlar om hur det är att leva, hur det kan bli med kärlek, hur det kan bli när man längtar efter kärlek och när man inte blir sedd för den man är, utan får passa in i något annat. 

 Varför ville du skriva boken? 

– Det var väldigt viktigt för Josa att vi skulle få ut den här boken, det var en stark historia att berätta. Vi höll på med den hösten innan hon dog, men det fanns hela tiden saker som kom i vägen. 

SVT-dokumentären “Älska mig för den jag är” kom ut våren innan boken, och fick ett enormt genomslag när den berörde hela det svenska folket. 

– Det var så många som skrev till mig, ibland hade jag trettio brev i brevlådan. Jag kände mig stärkt av det, så många kände igen sig och skrev att den här historien måste komma ut. 

I år är hon framröstad till Årets gotlänning. Ett pris Gotlands Tidningar delat ut sedan 2011. Gotlänningarna får rösta bland fem kandidater och Marie fick flest röster. 

– Jag är så glad att de ville rösta på mig. Överallt känner jag att vi gotlänningar hör ihop, vi delar någonting tillsammans. Jag har alltid känt att jag har ön i ryggen vad jag än gör, säger Marie stolt. 

Varför tror du att folk röstade på dig? 

– Jag är väldigt glad att de gjorde det, efter allt det här. Det har inte varit alldeles med Josas död, med dokumentären och med boken. Jag tror att människor vill bli berörda, att även det svåra gör att man känner igen sig.  

Det riktiga Gotland och hemma för Marie är på Sudret, i När, där hon växte upp. De bodde tre gårdar i rad, precis som barnen i Bullerbyn. 

– Vi var massor av barn på de här gårdarna och det var mycket lek och spring. Cykla till Herta och bada, hjälpa till på gården, köra in hö, gallra betor, ta upp potatis. 

Det var jordbruk blandat med musik och skådespeleri. Med en pappa som skrev revy efter revy och spelade dragspel växte hon upp med musiken omkring sig.  

– Det var så stort med Närrevyn, de repeterade mycket hemma och pappa var en stor förebild, säger Marie. 

Vem var du? 

Jag var en duktig storasyster, passade småbarnen, hjälpte pappa och var mammas hjälpreda. Att börja skolan var väldigt tufft för mig, jag blev ensam. Det var ingen ifrån grannlaget som gick i min klass. Jag fick glasögon tidigt och jag tyckte att jag var ful, säger hon.

Maries räddning blev musiken och pianot. 

– Min fröken tyckte synd om mig och frågade om jag ville börja spela piano. Då var jag åtta år och pappa hade fått köpa ut flygeln från Närrevyn. 

Josefin var åtta år yngre än Marie. Hon förstår nu att hon hade längtat efter att hennes syster skulle växa upp.

– Hon hade sådan självklarhet i livet, hon bad inte om lov, hon sjöng rakt ut. Hon tyckte om att bli större, att bli kvinna. 

När de formade Ainbusk med granntjejerna Bittis och Annelie fick de mycket kraft av Josefins fart. Hon hade mycket att säga till om när det gällde vad de skulle ha på sig, hur de skulle gå och hur de skulle stå.  

– Hon inspirerade mig att sminka mig, våga blomma och sträcka på mig. Hon lovebombade mig enormt, och jag henne, säger Marie.  

Nu när fyra tuffa år har gått och när Marie känner att hon inte riktigt orkar, kan hon ännu känna styrkan från sin syster. 

– Jag brukar lyssna på henne i bilen, och det känns som att hon sjunger för mig och livet. 

Styrka har hon även hittat hos sin nyfunna vän och gotländska musikern Lee Gotvik. De spelade i föreställningen “Mina drömmars land” tillsammans på Gotlands länsteater och är mer än kollegor.  

– Det är en sådan lycka att jag lärt känna Lee. Hon har gett mig nya infallsvinklar och vi är så bra på att spåna och dricka kaffe ihop, hon är en riktig vän, säger Marie.

De senaste åren har de skrivit musik och tagit fram nya projekt med den gotländska producenten Mikael Lyander. Med start 8 juli ska de under ljumma sommarkvällar förgylla Visby med sång och musik i Lyanders trädgård.

– Vi kommer utifrån där vi är nu, 2020, sjunga om kärlek, om det innersta och beröra. Det känns viktigare än någonsin, nu när vi alla inte riktigt vet vad vi ska förhålla oss till. Det känns som att artister och konstnärer har en stor uppgift att nå ut till människor. 

Var hittar du inspiration till att skriva låttexter? 

– Jag tycker det är intressant att hitta meningar som jag märker angår många. 

En sång kan verkligen gå in i hjärtat och den grejen har alltid varit fantastiskt med att skriva musik. 

Det har varit svårt att hitta tillbaka till musiken när minnet av Josefin finns där så starkt. 

Hon berättar att Gotland och huset i Lummelunda hjälpt henne att vilja vara kreativ igen, även fast dagarna går upp och ner. 

– Det känns som själen finns här, i ängarna, i stränderna, i blåelden och människorna och det känns så starkt. Hela ön är att komma hem, och att komma hem betyder så många saker. Att komma hem i sig själv, och bli trygg. 

Känner du att du kommit hem nu? 

– Ja, ett nytt hem i Burge Lummelunda, hemma på Gotland.