Stranden 60-tal
Den välbesökta badplatsen har rankats som en av Nordens bästa stränder och här finns ett stort utbud av restauranger och aktiviteter. På stranden och sanddynerna bland vass och tallar samsas barnfamiljer med ett yngre klientel som spelar volleyboll och hänger på afterbeachen. Från Tofta Beach Club hörs DJ:n spela dansanta toner och framåt kvällen höjs feststämningen samtidigt som solen går ner i horisonten. Bland de knotiga tallarna på strandens södra del har Surflogiet som drivs av Calle Ewald funnit sin självklara plats. Läget är perfekt för surf i olika former och i pauserna mellan jakten på nästa våg och bra vindar kan man njuta av drinkar och burgare i restaurangen belägen på stranden precis intill havet. Surflogiet började få sin nuvarande form för några år sedan men Toftas historia som besöksmål är längre än så och har haft sina upp och nergångar. Calle som tillbringat större delen av sitt liv bland sanddynerna och på restaurangerna i området tar oss med genom Toftas historia från de första besökarna, hamburgarna och vindsurfarna fram till nutid där stranden och nöjeslivet en fin dag kan locka upp till 15 000 besökare. Idag tycker Calle att Tofta är på väg åt rätt håll och han känner stolthet över vad han och kollegorna i området börjat att skapa.
På 1930-talet fick Sverige en semesterlag som ledde till att främst statligt och kommunala tjänstemän började upptäcka den svenska naturen under några sommarveckor varje år. Gotlands kommun satsade på campingplatser för sina anställda och en massa strandmark köptes upp från bönder runt om på ön. På den tiden var det inte tal om strandskydd på samma sätt som idag och när campingarna öppnades upp för säsongen ringlade kön av husvagnar lång på vägen utanför campingplatsen som Surflogiet ligger på idag.
– Det var först till kvarn som gällde och det fanns inga lagar eller regler. Folk körde med sina bilar och husvagnar hur som helst här nere och de stod överallt i området. Det kunde nog vara ganska kaosartat och inte lika uppstyrt som idag, säger Calle.
Calle Ewald är född och uppvuxen i Tofta och känner både området och dess historia väl, hans mormor och morfar var några av de första att dra nytta av den nya eran av semesterfirande i Sverige. I slutet på 50-talet knackade det på hos Calles mormor och morfar Kajsa och Bengt Göransson som bodde i Tofta. En semesterfirare frågade om det fanns något att hyra hos dem.
– Min morfar var byggmästare och såg genast potentialen i att hyra ut rum till besökare så han erbjöd sina barns rum för uthyrning och kunde på så sätt få ett bra tillskott på sin vanliga lön, till nästa år hade han byggt en stuga som han hyrde ut, säger Calle.
Toftagården där Kajsa och Bengt bodde började byggas ut efter hand och för varje år byggdes en eller ett par nya stugor för att kunna ta emot den stadigt ökande skaran besökare. I de gamla reklambladen så lockade de med både varmt och kallt vatten, för den tiden en lyx som inte var många semesterfirare förunnat.
– För 10 år sedan lockade vi med WiFi och det är kul att se hur saker ständigt måste utvecklas och förändras för att kunna dra till sig nya kunder. Den processen är alltid pågående och idag försöker vi på Surflogiet att ge våra gäster en miljöupplevelse både genom hållbarhetstänk och av det visuella som gästen möts av, säger Calle.
Sven Siltberg, entreprenören som la grunden till dagens Tofta. Ryktet säger att han tog både burgare, flipperspel och bowlingen till Sverige.
Ungefär samtidigt som Calles mormor och morfar började hyra ut sina första stugor köpte entreprenören Sven Siltberg mark på Tofta strand. Han hade rest runt mycket och hämtade hem en hel del inspiration från USA som han ofta besökte.
– Sven gick i helvit kostym från topp till tå och jag har fått beskrivet att han hade en approach som att han var för stor för sitt eget ställe och han stod alltid och mötte gästerna. Det första han ville göra var att bygga en badrestaurang som idag är Tofta Beach Club. Det blev ett jävla liv för att den lång så nära stranden, folk var negativa och sa att det förstörde naturen och att det inte skulle komma några folk, säger Calle.
Men Sven var en duktig entreprenör som beslutsamt började bygga sina affärsidéer. Ryktet säger att han tog med sig både jukeboxen och flipperspelet till Sverige, om han även tog med sig bowlingen hit låter vi vara osagt men Gotlands första bowlingbana låg i källaren på badrestaurangen och än idag sitter handtagen, i form av käglor kvar på dörrarna in till den gamla bowlingbanan.
Svens badrestaurang blev en succé och ryktet började sprida sig om den speciella platsen med alla nymodigheter, man kunde bowla, lyssna på jukebox och spela flipperspel och dessutom kunde du käka något helt nytt, en köttbit inklämd mellan två bröd.
Gotlands och kanske Sveriges första bowlingbana fanns en gång i Tofta.
– Jag kan inte verifiera att han tog bowlingen och hamburgaren till Sverige men ryktet säger det och där är man rätt vass om man kan se potentialen i nya grejer och veta vad som kan bli en hit, säger Calle.
Åren gick och Tofta strand fortsatte att locka till sig gäster. Morfar Bengt och mormor Kajsa fick tre barn. Marianne som inte lever längre, Monica, som är Calles mamma och Göran. Medan Marianne och Monica knegade på i den växande verksamheten på Toftagården var Göran inte intresserad av det. I början på 70-talet såg han ett reportage om brädsegling, eller vindsurfing som det kallas idag. Reportaget kom att förändra hans liv till stor del. Göran fastnade direkt för den nya trenden och fick tag på en svensk importör av brädor och köpte en egen. I vattnet utanför Tofta Södra där det på den tiden inte var så mycket folk låg han i och tränade på sin nyfunna hobby och blev till slut riktigt duktig, så duktig att han kunde försörja sig på brädseglingen och bli ett av Sveriges första proffs i sporten. Precis som Sven tänkt två decennier tidigare så kände Göran att det här måste bli större i Sverige. En vinter när Göran kom tillbaka efter en av sina många resor började han bygga en egen surfshop på Toftgården där han tillverkade och sålde brädor. Strax efter att surfshopen dragits i gång i början på 80-talet läste Göran i tidningen att området som Surflogiet idag ligger på sökte en ny arrendator. Göran och Calles föräldrar Björn och Monica fick arrendera marken och började förverkliga planerna på ett surfcenter.
Stranden 70-tal
-Morfar byggde ett ställe till Göran och mina föräldrar där de började nischa sig åt surfgäster, de drev en surfshop, café och det fanns surfskola. Idag är surfarna mer utspridda över ön men på den tiden samlades man här, det var ju innan Google och appar som kunde ge en väderuppdateringar hela tiden. Surferan var sjukt stor, den tog Sverige med storm. Kollar men i gamla stugor och friggebodar så ligger det ju gamla vindsurfingbrädor lite överallt. Det blev till och med så stort att de 1987 fick frågan om de kunde arrangera Europamästerskapen i vindsurfing som de gladeligen tackade ja till, säger Calle.
Vindsurfingen nådde sin kulmen i slutet på 80-talet i Sverige.
Europamästerskapen var peaken för Surfcentret och i början på 90-talet dog vindsurfingen ut. Från 1991 till 2004 stod baracken som Calles morfar byggt tom och användes främst till förråd och lager samt till några enstaka fester Calle hade i lokalen. När intresset för vindsurfingen svalnade började Göran och Monica att jobba på Toftagården igen.
Calle och hans två bröder föddes in i verksamheten på Toftgården, i sommar fyller han 40 år och han inser hur viktig platsen var för honom under uppväxten. I vuxen ålder har Calle diagnosticerats med adhd, sociala sammanhang och tillställningar har han aldrig tyckt om.
– Jag har alltid gillat att vara själv, pyssla med egna saker och underhålla hjärnan så Toftagården har varit väldigt bra för mig. När jag var liten hängde jag med morfar i verkstan, använde stora maskiner, sågar och lärde mig bygga och vara kreativ. Jag kunde hela tiden sysselsätta mig själv och det är viktigt för någon med adhd, mardrömmen är att bli inlåst i ett klassrum och jag har inga betyg från gymnasiet, säger Calle.
Calle umgicks mycket med sin morfar Bengt som barn. Med honom fick han använda verktyg, bygga saker och vara kreativ.
Livet i Tofta var en nyttig uppväxt för Calle och en länk in i vuxenvärlden. Här fick han friheten att utforska sin egen kreativitet och prova på att jobba i disken, köket och servisen på Toftagården. Nu när Calle driver sitt eget ställe är den viktigaste insikten att han förstår vad människor vill ha och försöker skapa det men han tar gärna inte emot gäster när de kommer. Det har tagit låg tid för honom att inse det och det har inneburit mycket ångest för honom med att driva sitt eget besöksmål och vara tvungen att stå och vara social.
– Får jag välja själv jobbar jag gärna med händerna och jag har upptäckt att jag inte är rätt person att vara med personalen eller gästerna det sköter Mattias som jobbar här med mig, jag tänker ut våra nästa boenden och hur vi ska gå till en året runt restaurang och utveckla miljön i stället, säger Calle.
Calle Ewald.
Calle har under åren skämts mycket för verksamheterna som drivits i Tofta. Enligt honom startade förfallet av platsen samtidigt som Sven Siltberg försvann. Nedgången berodde på att företagarna stagnerade på Tofta, utvecklingen stannade av och anpassade sig inte efter turisternas förändrade önskemål och vanor. De senaste 20 åren har också turismen spridit ut sig mer över hela ön och Tofta-besökarna blev inte lika många. Idag finns det en grupp som gemensamt jobbar för att utveckla varumärket Tofta. Tillsammans med andra entreprenörer i området vill de få in en mångfald som passar olika målgrupper.
– Från början reste man till Visby och badade på Tofta, idag har det ändrat sig. År efter år var det inget nytt som hände på Tofta, samma restauranger, samma byggnader och samma allt. Toftas förfall handlar om att det upptäcktes fler stränder än den här och att det inte hände något nytt på Tofta, utbudet såg bara sämre ut för varje år man kom hit. Vi i gruppen vill idag skapa något nytt som vi och Toftaborna kan känna stolthet över, säger Calle.
Morbror Göran, det gamla surfproffset drev inte bara Surfcentret. I början på 90-talet byggde han Nisses kiosk där Calle hängde som liten grabb. Han bar läskbackar, sopade trallar och sålde glass från en låda på magen. När han var 17 år tog han över stället. Drivkraften var att försöka vända den nedgående trenden och göra Tofta till ett schysst besöksmål igen och slippa skämmas för stranden han tillbringat hela sina uppväxt på.
Calle Ewald.
-Jag har aldrig haft en känsla av att förvalta, jag gillade bara att vara och jobba på stranden. Sporter och andra aktiviteter lockade mig aldrig det var här jag ville vara och trivdes bäst. När jag tog över kiosken brann det i mig, jag ville göra islatte, sälja luncher fixa i ordning trampbåtarna, jag ville städa upp och få rull på grejerna här efter förfallet, säger Calle.
Efter en hel barndom på stranden, bland trampbåtar, glass och surfingbrädor och i Toftagårdens lokaler fick Calle en förfrågan från ett stort surfmärke som ville att han och hans dåvarande fru, Kattis, skulle sälja deras kläder. Nu livades Görans och Monicas gamla surfcenter upp och fick nytt liv.
– Alla gick i surfshorts och de sålde skitbra. Min fru skötte försäljningen av badkläder i surfshopen och jag drev Nisses kiosk en bit bort, på lunchrasten träffades vi lite snabbt och pussades i vattnet och sen gick vi tillbaka till våra arbetsplatser. Samtidigt började jag intressera mig för kitesurfing, en sommar var det så sjukt blåsigt så ingen var på stranden och kiosken var stängd så jag låg ute i havet och kitesurfade hela dagarna. Jag blev snabbt duktig och började driva konceptet med surfkurser och camps, säger Calle.
Surflogiet
På varje krona använde de vinsten på att investera nytt. Drömmarna började växa om en strandkrog eller café. De ansökte om bygglov för café och restaurang i Görans gamla surfcenter, det var svårt att få men politikerna gillade idén och lät dem testa. Det rullade på med kiteskola, butik, café och försäljning av hamburgare med alkoholtillstånd men det kändes ändå inte helt rätt för Calle, och han hade svårt att stå för det han skapat och känna stolthet. Vändningen kom hösten 2016. En stammis tackade Calle och Kattis för allt de byggt upp, hur härligt ställe det var med trevligt häng där man kunde dricka en öl och se på solnedgången. Calle tackade för komplimangen men sa samtidigt att han själv skämdes för verksamheten, kanske för att det inte levde upp till hans egen vision och därför funderade de på att avveckla hela stället, han var inte säker på om de ville fortsätta men orden från stammisen satte sig i honom.
Surflogiet
– Det var en så väldigt viktig resa jag och Kattis gjorde där i början med Surflogiet, på hösten märkte vi att det här gick ju bra, vi drog in pengar så att det kan gå runt och vi hade mycket folk som tyckte om det. Men vi sa till varandra att antingen skiter vi i det här och låter någon annan ta över eller så gör vi om allt till något som vi står för och som är mer oss. Stammisens fina ord gjorde vi att vi bestämde oss för att satsa vidare. Vi samlade allt vi byggt upp under varumärket Surflogiet och tog in folk utifrån för att bygga upp stället jag driver idag. Det var en nyttig resa för mig att tvingas ta in andra utifrån, det blir inte samma resultat som om jag själv gjort det men med rätt folk och ingångar kan resultatet bli bättre. Jag förmedlar min vision så att mina anställda kan ta det vidare, säger Calle.
Surflogiet
Idag ångrar inte Calle att han och Kattis bestämde sig för att fortsätta utveckla Surflogiet. Han har aldrig haft något annat jobb än på stranden och det är i Tofta han har sitt hjärta, bland stenarna han sprang på som barn, de hemliga ställena och där han lekte han bland båtar och vindsurfingbrädor.
– Jag är så glad att jag inte behöver skämmas längre för mitt ställe på jorden och för att hela Tofta börjar byggas upp igen varumärkesmässigt och estetiskt. Jag tycker att visa delar av Gotlands kust ska utvecklas för att kunna konkurrera med övriga delar i Norden och Europa medan andra ställen så klart ska få vara orörda. När det väl kommer till kritan så är det naturen som lockar flest. Det kan ha varit ett surflogi här i 10 år men sen kan det få utvecklas eller återgå till bara strand och hav, säger Calle.
Broman&Son
Gnisvärds fiskeläge och Broman & Son
Norr om Tofta ligger Gnisvärds fiskeläge, en gång i tiden en av Gotlands största fiskehamnar. Här fiskade områdets bönder men hamnen användes även av människor som bodde längre in i landet. I fiskeläget finns ett kapell från 1800-talet som idag används till gudstjänster och vigslar. En bit bort ligger restaurangen Broman & Son som drivs av familjen Broman med sonen Oskar och pappa Anders i köket. Mamma Anna-Karin bidrar med sina vinkunskaper, servar och organiserar. Här utlovas bra mat, lagad från grunden med prima närodlade råvaror och det serveras både lunch och middag.
Skeppssättning
Skeppssättningar och Gotlands enda kända dös
Som på så många andra ställen på Gotland så finns det såklart även fornlämningar i Tofta. På vägen ner till Gnisvärds fiskeläge finns Gotlands enda dös, en speciell gravtyp från stenåldern, och tre skeppssättningar i olika storlekar. Den största är 45 meter lång och 7 meter bred. Skeppssättningar började byggas och användas som gravar under den yngre bronsåldern. Oftast är det en ensam person som ligger i graven. Innan begravningen brändes den döde på bål, benen krossades och lades därefter ner i ett lerkärl som kunde ha formen av ett hus. Lerkärlet placerades sedan i skeppssättning tillsammans med gravgåvor som brons, pincetter och rakknivar.
Livräddarna på Tofta strand.
Sedan 1995 har Svenska Livräddningssällskapet som patrullerar Tofta strand varit ett självklart inslag i strandlivet. Från tornet blickar de ut och bevakar havet samtidigt som livräddare promenerar längs med strandlinjen. Deras närvaro på stranden tog sin början när TV3 köpte upp serien Baywatch, de ville marknadsföra den genom att sätta upp en kopia av det gula tornet som används i serien på Tofta. Tord Turesson på Svenska Livräddningssällskapet på Gotland fick frågan av TV3 om livräddarna kunde vara där en gång i veckan och ha uppvisning men istället såg Tord chansen att vara där under större delen av sommaren.
– Jag tänkte att va fan vi kör varje dag i en hel månad istället och tog hit ett gäng livräddare som jag kände. Vi sov på soffor, hade tornet som bas och utförde vanlig livräddarbevakning, säger Tord.
Livräddare Tord Turesson
Efter den första sommaren märktes det att livräddarna gjorde stor skillnad på stranden. För att kunna fortsätta med sin verksamhet fick de be om pengar och samlade på sig material och utrusning för att få allt att fungera. Parkeringen vid norra Tofta lånar dem av Region Gotland och tar ut parkeringsavgift av besökare. På så sätt är Regionen deras största bidragsgivaren. I Tofta socken en fin sommardag finns det drygt 25 000 människor på stranden, i stugor och på campingen. Livräddarna här är de enda närvarande som snabbt kan rycka ut om det händer något.
– I Visby finns det räddningstjänst och polis, i Tofta finns bara vi. Att det finns räddningsresurser här också är ju bara sunt hur man än ser på det, säger Tord.
Livräddarna på Tofta strand förebygger främst olyckor och informerar. Vanligaste olyckorna i vattnet är barn som blåser iväg på leksaker i frånlandsvinden, tillbud som uppkommer av lek och vindsurfare som kan skada sig på olika sätt. På land är det främst sjukdomsfall och sårskador. Om till exempel ett barn är på väg att flyta bort i vattnet på sin uppblåsbara leksak kan Tord och hans kollegor avstyra olyckan på bara några minuter och de kan snabbt få ut en båt för att hjälpa till.
– Det gäller att vara snabb när något sådant inträffar, när vi har fått tag i barnet har förmodligen räddningstjänsten i Visby inte ens kommit ut från stan. Vid sjukdomsfall har vi oftast förberett för ambulanspersonalen så de slipper ta sig ner i sanden bland sanddynerna och vi ser till i de fallen det är möjligt att möta ambulanspersonalen uppe vid stora vägen istället, säger Tord.
Om Tord får önska så vill han ha åtta livräddare varje dag och ett torn till längre bort mot Gnisvärd men som det ser ut nu är det svårt att få personal så det räcker till att bemanna stranden och tornet hela sommaren. För att kunna rekrytera mer personal till verksamheten försöker de ha bra utrusning som gör det enkelt för livräddare att kunna utvecklas på Tofta, dessutom håller livräddningskursen på att göras om och Tord vill att en havslivräddarutbildning ska förläggas på stranden, nu sker all utbildning på Tylösand.
– Vi ska ha båt och erbjuda kurs för att kunna köra den under utryckning. Kan vi få folk att gå utbildning och vidareutbilda sig här så kan vi förhoppningsvis locka fler livräddare hit. I år ska vi även ha landslaget i livräddning på läger i Tofta, vecka 31 kommer de hit och ska då även bevaka stranden.
För Tord och hans kollegor finns det inte mycket som är bättre än att tillbringa sommaren som livräddare på stranden. Mixen av att göra skillnad på riktigt och praktisera det de övat på samtidigt som samvaron och fritidsaktiviteter med sina kollegor ger ett mervärde.
– Livräddare älskar i regel havet och då är ju det här en perfekt plats, säger Tord.
