Brucebo och Muramaris– Konstnärshemmen vid havet

I början av 1900-talet flyttade två konstnärspar till Gotland som kom att sätta sin särskilda prägel på platserna de levde och verkade på, en prägel som än idag finns bevarad. En kilometer från varandra byggdes först Brucebo och 15 år senare Villa Muramaris.

Kulturhistoria 18 augusti 2022 09:00

Här skapade konstnärsparen sina egna platser på jorden. Trots att husen byggdes med mindre än 15 års mellanrum skiljer de sig avsevärt i stil och utseende. Villa Muramaris byggdes bland tallarna på en klintkant med tydliga influenser från sydeuropeiska hus, den gotländska medeltiden och kalkstensgårdar. Brucebo är en större villa uppförd i trä och målad i gult, beläget ett stenkast från havet bland grönskande buskar och lövträd. I husets arkitektur inspirerades man av jugend och nationalromantiken. 

Idag är Brucebo ett museum och öppet under guidade visningar. Genom åren har plötsliga dödsfall, bränder och skottlossningar gjort avtryck i husens historia men de båda konstnärsparens gemensamma nämnare är främst deras kärlek till Gotland, varandra och till konsten. 

undefined
Brucebo

Konstnärshemmet Brucebo

Några kilometer norr om Visby, ett stenkast från havet nära Själsö hamn och fiskeläge ligger konstnärshemmet Brucebo. Den gula villan uppfördes av paret Carolina Benedicks Bruce och hennes man William Blair Bruce under de första åren på 1900-talet. 

Brucebo byggdes i nationalromantisk stil enligt tidens anda. Genom de murriga tapeterna och textilier, mörka trämöbler och bastanta öppna spisar förflyttas man lätt tillbaka till överklassens sekelskifte. Stora fönster släpper in ljus i de välbevarade rummen och ateljén. Väggarna är rikligt dekorerade med målningar och skisser. 

undefined
Del av parets stora samling av föremål de köpte under deras resor.

På golvet och spiselkransar samsas Carolinas skulpturer med föremål paret hämtat hem från deras otaliga resor. I huset fann de inspiration till att skapa en mängd skulpturer och målningar som idag går att beskåda under guidade visningar då konstnärshemmet är öppet för besökare.

Under sommaren arbetar Ida Pallin som guide på Brucebo. Ända sedan första gången hon kom till konstnärshemmet har ett intresse för platsen och makarna Carolina och William, deras relation och livsverk funnits. 

Paret träffades i Frankrike 1885. William som föddes och växte upp i Kanade åkte till Europa 1881 för att avsluta sina konstnärsstudier som var idealet på den tiden. Det vanligaste då var att man studerade i Paris men även i små byar runt omkring huvudstaden levde och verkade konstnärer. 

William hamnar, efter att ha utvecklat sitt impressionistiska måleri i Barbizon, till slut i den lilla byn Grez. Han är fattig och tyngd av att karriären inte gick framåt. I Grez bor även Carolina Benedicks som också är där för att utveckla sitt konstnärliga skapande. Carolina kommer från den sällsynt förmögna familjen Benedicks och hennes far är brukspatron. Det finns många konstnärer i släkten och Carolina har länge själv intresserat sig för konst och studerat på bildhuggarskolan på Konstakademin i Stockholm samt hos bland andra skulptören Falguiére i Paris. Deras första möte beskriver William med att de befinner sig på en gudstjänst en söndag i byn. Han sitter bredvid en amerikansk vän som puttar på honom och säger ”look miss Benedict has fallen to sleep” William tittar då på Carolina och beskriver det senare som att det var då han fick upp ögonen för henne och att hon tycktes ha änglavingar runt sig. Efter det första mötet börjar de umgås men Carolina är till en början skeptisk.

– Carolina var en principfast person med åsikten att man skulle arbeta för att tjäna sina pengar och hon tyckte att William var lat vilket hon sa till honom. William tog illa vid sig men efter ett tag hade han kommit till henne och sagt ”today im going to work miss Benedict”. Carolina frågade då ”med vad?”, William svarade han att han skulle måla ett porträtt av henne. Det var så de möttes och är en väldigt vacker historia, säger Ida.

undefined
Ida Pallin är guide på Brucebo under sommaren.

Carolina och William kom sedan att leva en tid tillsammans i Frankrike där de skapade och utvecklade sin konst. Efter några år skulle William skicka hem allt han hade producerat med ångfartyg till sin hemstad Hamilton i Kanada men fartyget förliser. Allt William skapat i Frankrike går förlorat i olyckan, både sina färdigställda verk men även alla skisser på pågående och kommande arbeten försvinner i djupet. William går in i en tung depression och blir psykiskt instabil. Han flyttar tillbaka till sina föräldrar i Kanada men Carolina håller kontakten med honom under åren han återhämtar sig. Efter en tid börjar William må bättre och 1888 gifter dem sig och ger sig ut på en bröllopsresa som kommer att vara i 12 år. 

– Det går att följa deras resor i almanackor skrivna av Carolina och även i konsten som paret målade på resande fot. Väldigt mycket av verken man idag kan se i hemmet är från deras resor. Paret hade en lägenhet i Paris och Rom, som de pendlade mycket mellan och vistades även en del i Grekland, Italien och på Franska Rivieran, säger Ida. 

År 1899 bestämmer sig paret för att bygga sitt gemensamma hem på Gotland, de köper mark på Själsö i Väskinde socken och påbörjar bygget år 1900. Hemmet kommer främst till en början fungera som sommarbostad medan paret fortsätter med sina resor men under årens gång blir Brucebo mer likt ett permanent hem för paret. Bygget kom att ta 10 år att färdigställa men William kommer aldrig få se sitt Brucebo färdigt, 1906 avlider han av en plötslig hjärtinfarkt under en middag i Stockholm. 

undefined
Ateljén i Brucebo är idag ett minnesrum för Williams verk.

– Förlusten av William tog väldigt hårt på Carolina, sorgearbetet gjorde att bygget avstannade under en tid och hon åkte till Paris. Från tiden i staden finns ett brev bevarat som Carolina skrev till sin svärfar där det bland annat står att ”en måste arbeta om en ska leva”. Det är då Carolina övergår från att skapa konst till att bli entreprenör och välgörare, säger Ida.

Carolina var ekonomiskt oberoende och behöver aldrig försörja sig på sin konst, i stället ägnar hon sig efter sin makes död åt välgörenhet, jobbar i organisationer och fokuserar på att föra fram Williams verk i ljuset. 

Ateljén på Brucebo blir i stället ett sorts minnesrum för Williams konst och Carolina skänker även hans bästa verk till Williams hemstad. Verken kommer sedan att bli grunden för Hamiltons konstmuseum som finns än idag. 

– Carolina är hela sitt liv engagerad i kvinnorättsrörelsen som hon fokuserar ännu mer på efter Williams död. Carolina är till exempel med och grundar en kvinnorörelse i Väskinde, socknen där Brucebo ligger. I hennes konst kan skönjas en kvinnlig frigörelse och självständighet där hon i skulpturer porträtterar sig själv. Det var väldigt viktigt för henne att vara i en jämlik relation och i relationen med William verkar Carolina vara den som skötte ekominin, fattade beslut och visade framfötterna, så hon är en väldigt intressant individ. Både hon och William är före sin tid med ett modernt sätt att se på relationer, säger Ida.

Carolina bor på Brucebo fram till sin död år 1935, hon fick inga barn så huset går inte i arv. I testamentet framgår det att Carolina vill att en styrelse ska skapas med det främsta syftet att ta fram stipendiater som ska få använda Brucebo för att arbeta med sin konst. Stipendiaterna ska vara konstnärer som kommer från liknande ekonomiska bakgrunder som William gjorde. 

undefined
Stora fönster var nytt, exklusivt och dyrt runt sekelskiftet.

Än idag tar stiftelsen emot två konstnärer, en kanadensare och en svensk som får bo i Brucebos konstnärsateljéer under somrarna till låg eller ingen kostnad alls. 

– Brucebostiftelsen har funnits ända sedan 1935 och driver idag Brucebo även som museum. Carolinas första krav var stipendiaterna sen ville hon även att man skulle tillgängliggöra Williams konst och det gör vi nu genom att öppna konstnärshemmet i en museal miljö, säger Ida.

Efter Carolinas död påbörjas en modernisering av huset, man drar in el och avlopp. Brucebostiftelsen äger och driver Brucebo som pensionat fram till 70-talet när huset säljs till en privatperson, tv-producenten och regissören Torbjörn Axelman. Han kommer att äga huset en tid men måste till slut gå i personlig konkurs. Stiftelsen har på så sätt en chans att köpa tillbaka huset till ett förmånligt pris och Axelman får bo kvar som hyresgäst. Under tiden med Axelman som inneboende uppstår slitningar mellan honom och stiftelsen. När Joakim Hansson, stiftelsens ordförande tillsammans med några studenter i december 2008 kommer för att hämta föremål som ska restaureras, registreras och rengöras brister det för Axelman som känner en stark äganderätt till föremålen. Han skjuter Joakim Hansson med tre skott och studenterna gömmer sig på en av husets balkonger. En stor polisstyrka skickas till platsen och även nationella insatsstyrkan. Vid 22-tiden på kvällen kommer Axelman frivilligt ut men han avlossar skott mot polisen som svarar med att skjuta honom i bröstet och båda låren, hans skador var efter skottlossningen allvarliga men inte livshotande och han överlever. Axelman döms senare till rättspsykiatrisk vård. Även Joakim Hansson återhämtar sig turligt nog från sina skador men är idag avliden.

Idag bor en fastighetsskötare permanent på Brucebo i den mindre äldre delen av hemmet och två stipendiater nyttjar stiftelsens ateljéer under sommaren.

– Jag tycker det här är en väldigt inspirerande plats att vistas på. Salongen är mitt favoritrum, stilen med blandningen av det mörka och murriga och det ljusa med stora fönster som börjar bli populärt där vid sekelskiftet. Det är så kul att få vara här och spendera tid med deras konst och moderna värderingar där de båda stöttar varandra och respekterar vad den andre skapar. Det är så intressant att få en inblick i hur deras tid och liv kan ha sett ut, säger Ida.

undefined
Trädgården är utsmyckad med flertalet skulpturer och fontäner. Det sägs att konstnären Nils Dardel som var vän med Ellens son Rolf har varit med och ritat den.

Villa Muramaris ”härden vid havet”

Villa Muramaris uppfördes av paret Johnny Roosval och Ellen von Hallwyl mellan åren 1915–1917. Parets ambition var att bygga något mer än ett hem för dem att bo och skapa, de ville att hela Muramaris skulle vara ett konstverk och villan blev produkten av de bådas konstnärskap och intressen. 

Den stora öppna spisen skapad av Ellen med namnet ”Härden vid havet” var en symbol för hennes och Johnnys kärlek till varandra. 

De stora rundade fönsterna tillsammans med det Gotländska stenflistaket ger villan en unik karaktär och tillsammans med trädgårdens statyer, skulpturer och klippta låga häckar saknar huset någon motsvarighet på Gotland där tankarna förs till både sydliga Europa och Sudrets gotlandsgårdar. 

Stefan Amérs föräldrar köpte Villa Muramaris på 1990-talet och idag är det han som driver arbetet framåt med att återställa villan som den en gång var efter att en våldsam brand nästan totalförstörde huset och Ellens konstverk.

Ellen von Hallwyl var dotter till det förmögna paret som uppförde Hallwylska palatset i Stockholm. Hennes uppväxt präglades av stockholmssocieteten och den övre samhällsklass hon var född i. 

År 1887 gifte Ellen sig med Henrik de Maré och de flyttade till Berlin där sonen Rolf föddes. När Rolf blivit äldre anställde familjen studenten Johnny Roosval som informator åt sonen. Kärlek uppstod mellan Ellen och Johnny och hon skiljde sig från Henrik de Maré vilket blev en stor skandal i societeten, liksom det faktum att Johnny var 12 år yngre. 

Ellens föräldrar bröt kontakten med henne och omhändertog den nu 18-åriga Rolf som fick bo på det Hallwylska palatset. Spår från den uppslitande separationen från sin son går idag att se i konsten runt Muramaris. 

undefined
Några av Ellens skulpturer finns bevarade i en ateljé strax intill boningshuset.

– Ellen bröt inte bara med sin man utan också med dåtidens traditioner i och med skilsmässan. Hennes roll vara att man skulle vara en representativ hustru. En karriär eller självförverkligande väntade egentligen inte Ellen men hon hade sitt konstintresse och när hon träffade Johnny som också hade sitt insåg de att de passade väldigt bra ihop. I den gamla entrén till Villa Muramaris finns en relief från bibeln och en scen där en av patriarkerna offrar sitt barn för att Gud kräver det. Det har man tolkat som att det är samma sak som att Ellen är tvungen att lämna ifrån sig sitt barn, och det var ju såklart väldigt smärtsamt för henne, säger Stefan.

Efter skilsmässan flyttade Ellen till Johnnys studentlägenhet i Uppsala där de levde under enkla förhållanden medan han pluggade konstvetenskap. Johnny blev snart intresserad av medeltida konst och främst då de gotländska kyrkorna och paret började resa runt på ön. Johnny cyklade mellan kyrkorna och kategoriserad utsmyckningarna och konsten efter olika mästare. En dag vandrade Ellen och Johnny längs kusten där Muramaris idag ligger och de bestämde sig för att bygga sitt hus på platsen. Samtidigt som Johnny arbetade med sin konstvetenskap på ön kunde Ellen ägna sig åt sitt eget skapande som målare, skulptör och kompositör.

– Det blev en sorts själarnas förening på Gotland, det sägs att de campade under bar himmel på klintkanten och bestämde hur huset och trädgården skulle ligga. De kom till ön och kärleken väcktes till platsen genom Johnnys arbete, säger Stefan.

Mellan åren 1915 och 1917 byggs Villa Muramaris. Paret inspirerades av naturen och ambitionen var att trädgården och huset skulle hänga ihop, det skulle inte finnas några gränser mellan inne och ute. Naturen skulle bejaka och materialen vara sådant som fanns att köpa runt om på Gotland. Trädgården smyckades med flertalet fontäner och skulpturer och det finns inspiration från deras resor till Egypten, exempelvis på den stora öppna spisen Villa Muramaris gjort sig mest känd för, den så kallade ”Härden vid havet”. 

– Det finns en blandning av både allvarliga och roliga grejer på Muramaris, allt blir inte så högtravande här helt enkelt. Man får en liten inblick i deras tankevärld som är spännande men man förstår inte såklart till 100 procent hur de tänkte men det finns ett stort intresse för andlighet som var vanligt på den tiden. Den största skillnaden mellan Muramaris och andra konstnärshem är just att själva huset även skulle betraktas som ett konstverk, det skulle hänga samman med deras tankar, ideal och personligheter så ambitionen för dem var något annat än att hitta ett ställe för dem att skapa och inspireras, säger Stefan. 

Under 35 år bodde Ellen och Johnny på Muramaris. Ellen som är äldre dör innan Johnny och efter hans död 1965 bebos villan av hans andra hustru Agneta under somrarna. Hon säljer på 1980-talet villan till en stiftelse som i sin tur säljer villan till Stefans mamma och pappa Birgitta och Ingvar Amér 1995 och sedan dess har huset var i familjens ägo. 

-Mamma har alltid känt för Muramaris, hennes pappa var präst och har träffat Johnny under renoveringar av landsortskyrkorna så det fanns en kontakt redan från början och jag själv har varit här som barn. För min mammas och pappas del handlade det mest om att Muramaris skulle bevaras och inte bli något kommersiellt jippo när de köpte det, säger Stefan. 

undefined
”Härden vid havet” den stora öppna spisen som blev en symbol för Ellens och Johnnys kärlek är idag helt restaurerad. De fyra gestalterna över spisens öppning symboliserar kärlek, sanning, arbete och lidande. Undertill symboliseras de fyra elementen. När de sista strålarna från solen går ner i havet på midsommarafton faller de på kärleken gudinna.

Den 18 januari 2013 förändrades plötsligt allt för familjen Amér när de fick se sitt Muramaris uppslukas i en våldsam brand. Tidigt på morgonen ringde räddningstjänsten till Stefan och sa att det brann i villan. Han befann sig i Stockholm och flög så fort han kunde till Visby, under inflygningen såg han hur en stor rökpelare stack upp från huset. Stefan pratade med sina föräldrar som bevittnade det hela men det fanns inget de kunde göra då huset redan var övertänt. Brandkåren kunde inte gå in och påbörja släckningsarbetet då det var för stor risk att allt skulle rasa. 

– Sprutar man vatten på så varma stenar uppstår ännu mer sprickor och rasrisken ökar. Det ledde till att allt brännbart brann upp men murarna och stommarna stod kvar. Det var en hemsk och förskräcklig känsla, vi hade spenderat så mycket tid och känslor här, mina föräldrar hade jobbat så hårt och lagt ner mycket tid och resurser för att få huset i ordning. Det kändes så oerhört tråkigt. De första rapporterna vi fick om läget såg man bara framför sig att hela huset var en askhög och det inte skulle gå att bygga upp igen, säger Stefan.

undefined
Stefan Amér

Hur konstigt det än kan låta så blev Stefan positivt överraskad när han väl kom fram till huset och fick se att det faktiskt stod kvar. Familjen fick vi snabbt hjälp, arkitekten Daniel Heilborn som arbetet med Katarina kyrka efter att den brann var på platsen och Ulf Larsson, byggledare som jobbat med Muramaris tidigare kom och inspekterade läget. 

– Det fanns de som sa att huset skulle rasa när som helst men Ulf hävdade att det skulle hålla, stommen är gjord i tegel och tål extrema temperaturer. De kunde bevisa att stommen var intakt och att det inte fanns någon anledning att ta bort den. Min bild från början var att det skulle vara ännu värre. Dörrar och fönster och sånt kunde ju inte räddas men det är väldigt lyckligt att de här bedömningarna gjordes för nu har man riktiga Muramaris här och det är inte nån tvekan om det, det är samma hus så att säga och det är fantastiskt. Jag tror även att väldigt många andra människor är tacksamma för det också, säger Stefan.

När Stefan gick bland rasmassorna såg det ut som en väldig storm dragit fram över platsen, sten från taket låg i halvmetershögar där spisen ”Härden vid havet” en gång stått. Han letade bland bråtet i resterna av taket och tänkte han att han i alla fall kunde försöka hitta ett underben till en av gestalterna på spisen eller kanske se spåren av skulpturen på nån del för att spara något litet som Ellen skapat och bara ha kvar som minne. När Stefan och hans hustru Maria går där och letar så sticker han ner handen i bråtet och nästan det första Stefan hittade var ett huvud till en av gestalterna som var helt oskadat och låg bland rasmassorna. 

– Då förstod jag att om det här huvudet är oskadat så måste det finnas mycket mer som klarat sig branden. Vi började gräva i det här på ett nästan arkeologiskt sätt. Vi hittade stenar och la i backar som delades i sektorer runt fyndplatsen för att veta var någonstans på den öppna spisen de kunde höra hemma. Det blev ett omfattande jobb och varje morgon gick vi hit och letade och pusslade. 

undefined
”Härden vid havet” den stora öppna spisen som blev en symbol för Ellens och Johnnys kärlek är idag helt restaurerad. De fyra gestalterna över spisens öppning symboliserar kärlek, sanning, arbete och lidande. När de sista strålarna från solen går ner i havet på midsommarafton faller de på kärleken gudinna.

Från början var det inte helt klart hur branden och återuppbyggandet skulle göras men när Stefan och hans fru samlat ihop allt material de kunde hitta fanns överkroppar och huvuden till alla gestalter så det vore enligt dem märkligt att man då inte skulle försöka bygga ihop spisen igen. Det fördes en diskussion med länsstyrelsen och antikvarier om hur de skulle hantera läget. 

– Till slut tyckte alla att man borde restaurera spisen. Konservatorn Marleen Kolmodin och hennes arbetsgrupp gjorde ett fantastiskt jobb och satt tillbaka alla bitar de hittat på rätt ställen. En del skarvar saknades och några bitar från insidan som inte gick att veta var de satt men i det stora hela lyckades spisen återställas i sin ursprungsform, säger Stefan.

Polisen märkte precis efter branden att det varit människor inne i huset och de började ett omfattande spaningsarbete. Fem personer kunde senare åtalas för att ha brutit sig in i Muramaris, de förnekar att de orsakat branden och det enda man vet är att det brann strax efter att de varit där. 

undefined
Återuppbyggnaden av Muramaris pågår för fullt men än är det en bit kvar.

– Det finns troligen ett samband. Personerna dömdes för inbrott och stöld så för vår del är det uppklarat, säger Stefan 

Arbetet med att återställa Muramaris har tagit lång tid. Först var platsen avspärrad på grund av polisundersökningen och familjen Amér fick inte göra något i huset. Sedan har det varit väldigt höga krav på hur man ska genomföra återuppbyggnaden och det är Stefan helt för. Hans ambition är att återskapa huset med höga konstnärliga, kulturella och historiskt riktiga sätt men det gör också att det blir mer komplicerat. 

– Som en detalj, i taket har vi lagt ekstockar som en del av fundamentet och runt dessa har vi isolerat med björknäver för så var det en gång i tiden men björknäver finns inte ens att få tag på i Sverige så det fick vi beställa från Finland och det gör ju allt mycket mer komplicerat. Nu är vi inne i annan fas där vissa moderna anpassningar görs. Elen blir modern och köket som fanns var från 50-talet men vi tänker inte sätta in ett nytt funkiskök. Sedan är det också mycket arbetet med trädgården parallell med husbygget, säger Stefan. 

undefined
Villa Muramaris.

Stefan har själv vistas mycket på Muramaris och känner en stark kärlek till platsen. I samband med branden blev det mer uppenbart att hans föräldrar som jobbat hårt i 20 år inte orkade med att renovera och fixa det så Stefan och hans fru tog över arbetet med huset då de hade energin och intresset att Muramaris skulle få finnas kvar. Stefan försöker vara i huset så mycket han kan och arbetar för att jobbet ska gå framåt tillsammans med Länsstyrelsen men han påminner sig även om att man måste vara ödmjuk och förstå att det finns en hel del jobb kvar.

– Det hänger en hel del på andra hur mycket de vill var delaktiga och vilken hjälp vi får men för vår del känns det realistiskt att det ska vara färdigt inom en femårsperiod. Det vore kul att ha det som i Brucebo med guidningar och att få berätta om platsen, det känns även nyttigt att all konst som hör till Muramaris ska kunna visas här ute och man skulle även kunna ha kultur och litteraturevenemang här i framtiden, säger Stefan. 


 
 
 
 
 
 

Långläsning

Calle och Tofta–Gotlands mesta strand

Calle och Tofta–Gotlands mesta strand

De har byggt upp destilleriet Boge Bränneri på Gotland

De har byggt upp destilleriet Boge Bränneri på Gotland