Smaklösa är så klart ett fenomen. Det var det möjligen redan vid starten.
Men att gruppen fortfarande håller igång och fortfarande drar fulla hus var än de inte stämmer instrumenten är närmast en gåta.
Eller är det kanske inte det? Kanske är det verkligen som folklivsforskaren Ulf Palmenfelt säger efter att ha bedrivit forskning kring dess popularitet, vilken får stort utrymme i boken:
– De tillfredsställer tre behov hos publiken. Insikten att världen är komisk, att vi hör ihop och att vanliga människor räknas.
Kort sagt: Smaklösa vill helt enkelt visa hur skrattretande vardagen kan vara när den betraktas ur den ”lilla människans” perspektiv.
Gruppen bildades 1973 av Pelle Sundberg, Stefan Ene, Ulf Grönhagen och Leif Duveborg, som träffades redan i första klass på Norrbacka och kidnappade ”Roliga timmen”.
Nu var de 17, gick på Säve och hade fått låna en studio, det var lördag och på måndagen skulle de spela inför publik utan att ha en repertoar.
Leif, som så småningom slutade i gruppen, drog nageln längs gitarrens E-sträng; ”Så låter det när man öppnar blixtlåset på ett tält”.
Introt till ”Morgon på Norderstrand” var fött…
…och sedan dess har det rullat på. Massor av konserter, på stora scener, på lastbilsflak, i vardagsrum, i kohagar, på tak och i butiker.
Massor av skivor, ännu fler låtar om bilar och brudar, slagsmål och kärringjävlar. Ja, du vet ju allt det där, du har både sett och hört.
Nu finns boken ”Smaklösa – ett liv i oväsendets tjänst” klar, utgivning nästa helg. Ett hjärteprojekt från medlemmarnas sida. Hybris? Nja, det har gjort det förr.
– För 30 år sedan gjorde vi en skiva (”Stinn av musik”) där vi lät andra artister hylla oss så vi tyckte kanske det var dags igen, som Hans Lyttkens säger.
Han menar, om han ska prata allvar, att nyckeln till de 49 aktiva åren är att de lyckats behålla kreativiteten och barnasinnet.
– Vi är vanliga människor med vanliga jobb och som för alla är verkligheten tuff ibland. Att då gå tillsammans till leksaksaffären och köpa barnsliga masker inför något galet påhitt har fungerat som ventil.
En gång var det nära att de lade av, planen var att avveckla bandet 1982, en avskedskonsert gjordes på Gotlands nation i Uppsala.
Dock ville de spela in en minnesskiva. Det blev EP:n ”Goding från Gothem” på egna bolaget Tasteless Records. Det blev succé. Plattan låg etta på gotländska försäljningslistan hela sommaren.
Och då gick det ju inte att lägga ner, vilket många tackar för i dag.
Över drygt 200 sidor får vi hela bandets historia, alla infall, udda spelplatser och varför inte även en FAQ: ”Är det sant att Ene är proffsmusiker? Ja. Han är både proffs och musiker, men sällan samtidigt.”
Här finns också en mängd bilder, från förr och nu. Album har letats igenom och en del hämtats från tidningarnas arkiv.
En blädderbok att bläddra i länge.
Men det är inte bara galenskaper, det är samtidigt berättelse om en vänskap som växt sig stark genom åren.
”Hur har vi kunnat hålla ihop så länge?” frågar de sig själva i FAQ:n.
Svaret är allvarsamt, fint och lite vemodigt rörande:
– Det har förstås inte alltid varit roligt, man kommer till en spelning direkt från vardagens tråk och tvång. Men så säger någon något lustigt och så har man glömt att man var sur. Och kanske har vi insett att det vi har tillsammans är viktigare än att någon till varje pris ska driva igenom sin egen vilja.
Mycket som Smaklösa besjungit finns inte längre:
Bingans läsktrappa, Raggarvarvet Södertorg, speedwaybanan på Galgberget, Gotlandslinjen, Guldkanten, Nya Snäck, Barnens dag, KE Janssons Express, Momangen, Lärbroanstalten, Vägverket i Gotlands län, LM, Posten i Vibble, Hela hallen gungar, Stuxbergs i Dalhem, Inges livs i Grötlingbo, Lännahallen, Linjeflyg och Sockerbruket i Roma.
Smaklösa är Per Sundberg, Stefan Ene, Hans Lyttkens, Ulf Grönhagen, Lennart Jakobsson och Roland Löfqvist.