Nyfödda Barbro i Dalhem levde i en helt annan tid än den som Babben Larsson har utanför sitt fönster när hon flera timmar varje dag skriver på sina memoarer.
– Det här är min coronabok. I 30 år har allt gått i ett och jag har varken haft tid eller lust förut, säger hon och berättar att bokprojektet kom närmare i takt med att jobben bokade av i pandemins inledning.
Fullt så lugnt som hon befarade att det skulle bli blev inte livet om frilansande komiker och populär programledare. Inspelningarna för tv har fortsatt men skrivandet var redan igång.
Tydlig i sin dialekt som hon alltid behållit och som skvallrar om rötterna på Gotland, vill hon nu ge sin publik hela bilden och hur uppväxten på gården i Dalhem såg ut.
– Jag tror att det här är mitt sätt att berätta var jag kommer ifrån för dem som ser mig på tv. Från bondgård till scenskolan – det är ingen rak linje, säger Babben Larsson.
Till sin hjälp har hon de dagböcker som hon skrev under sin uppväxt och som fortfarande finns kvar. Men där saknas de väsentligaste händelserna:
– Man visste ju aldrig vem som bröt sig in i dem. Dagböckerna gick att peta upp med en hårnål för föräldrar eller syskon, säger hon och berättar om sidor som en gång revs ut och fortfarande saknas.
Hösten 1976 kom Babben in på scenskolan. Hon började i januari 1977 och sin första recension fick hon i GA samma år.
– Det står att jag var lovande och någon man skulle hålla ögonen på, säger hon och konstaterar att GA:s recensent skulle få rätt.
Våren 1980 gick hon ut scenskolan och flyttade hem till Gotland för att vara med och starta Bryggeriteatern, som gav uppsättningen Tröjkällingar och senare skulle bli länsteatern, vilket är en helt annan historia.
Babbens egen historia i bokform slutar 1980 och släpps i juni på bokdiskarna, både som ljudbok och inbunden i pappersform. Ljudboken tänker hon själv läsa in.
– Ja, det är klart! Det vore väl jättekonstigt att släppa en självbiografi och låta någon annan läsa in den, säger hon.
Några större skandaler utlovar hon inte i del ett om sitt liv. Däremot hoppas hon kunna teckna en bild av hur bondesamhället på Gotland såg ut, innan stordrift och storskalighet tog över.
– Det blir som ett titthål till en värld som inte existerar. I dag finns bara tre gårdar i varje socken och resten är avstyckat, där det bor sommargotlänningar i alla hus, säger hon.