– Tur det inte blev så!, utbrister 18-åriga Tove Sandelin när hon får höra om de tidigare planerna på en arenahall och bostäder i det område som i dag är naturreservatet Södra hällarna.
Hon och klasskompisarna Tilde Gustafsson och Sara Dahl tar en promenad i solskenet på årets första, riktigt varma majdag. De går på Naturbruksgymnasiet på Lövsta men tillbringar en dag i veckan i Visby och på håltimmen passar de på att komma ut.
– Det är väldigt vackert med havet och klipporna. Och i dag är det extra fint när det är så fint väder, säger Tove Sandelin.
– Det är fina stigar, säger Tilde Gustafsson.
– Och fin utsikt, säger Sara Dahl, som också brukar promenera med hunden i området.
I dag är Södra hällarna ett populärt naturreservat i utkanten av Visby och området lockar många besökare. Men vägen från militärområde till reservat orsakade en politisk strid som tog flera år att lösa. År 2007 köpte Region Gotland marken av Fortifikationsverket. Den dåvarande borgerliga majoriteten ville bygga bostäder och en arenahall på platsen men de rödgröna var emot. Även många privatpersoner motsatte sig planerna på bostäder och 2009 startade några eldsjälar en namninsamling för att få till en folkomröstning som skulle stoppa byggandet. En av dem som engagerade sig i motrörelsen var tidigare fullmäktigeledamöten Isabel Enström.
– Vi måste värna vissa områden och inte bygga överallt. Det finns så många andra värden som betyder något, säger Isabel Enström och berättar att det var då hon gick med i Miljöpartiet.
Någon folkomröstning blev det inte men vid valet 2010 blev det majoritetsskifte och de rödgröna fick igenom sitt förslag om att göra området till ett naturreservat. Beslutet överklagades av borgerliga politiker och processen blev långdragen. Först 2014, efter en tur ända upp på regeringens bord, blev det till slut klart att bildandet av ett naturreservat kunde börja.
– Det var fantastiskt att få stå där och inviga reservatet och följa processen i mål, säger Isabel Enström.
När GA fortsätter in i reservatet den här soliga majdagen träffar vi Agneta Johansson som går på stigen längs klintkanten.
– Det är så jäkla fint. Jag är här några gånger i veckan, det är så vackert att gå här nära havet.
Även Agneta är glad att det inte blev några bostäder på hällarna.
– Det finns andra ställen att bygga på och det är jätteviktigt att spara grönområden, säger hon och berättar att hon bor i närheten. För dagen har hon med sig sin bror och svägerska, Björn och Ann-Kristin Johansson, som är på besök på ön.
– Det är helt fantastiskt. Vi gick Hälsans stig i går men det här är snäppet bättre. Lättillgängligt och en grön lunga, säger Björn.
En av dem som gärna hade sett bostäder istället för ett naturreservat är Mats-Ola Rödén (L). Fullmäktigepolitikern är en av dem som överklagade beslutet hela vägen upp till regeringen. Han menar att det aldrig var tal om att bygga vid havet utan bara i skogen längs Toftavägen.
– Jag tyckte det var så galet att vi inte skulle kunna använda marken till bostäder när vi så väl behöver bostäder, säger han och fortsätter:
– Det lägger en död hand över hela området, det är ingen som går i den där skogen.
Om det hade varit i dag hade han jobbat för samma sak.
– Jag tycker inte att något har ändrat sig, om något så har vi större bostadsbrist i dag.
Samtidigt berättar han att han ofta gått med hunden på hällarna.
– Det är jättefint.
I den sydligaste delen av reservatet, i skogspartiet nedanför klinten där tallarnas stammar är klädda med murgröna, stöter GA ihop med Roophy Roy, ursprungligen från New York.
– Jag älskar den här biten, kontrasterna mellan öppet och stängt.
Han promenerar på Södra hällarna så gott som varje dag och uppskattar att det är så tillgängligt, nära staden. Och även om allt fler verkar söka sig till reservatet tycker han att det är lite folk här, särskilt i jämförelse med Central park i New York. På frågan om det är viktigt med grönområden kommer svaret direkt.
– 100 procent. Man behöver en paus från stadslivet.
Kompisarna Dan Ek och Jonas Gerkens kommer gående längs stigen. De kallar sig själva "periodare", ibland går de i reservatet dagligen, ibland mer sällan. Att det inte blev en arenahall eller några lägenheter byggda är det ingen av de två som sörjer.
– Det är perfekt att det inte blev något, säger Jonas.
– Det hade varit bedrövligt, säger Dan.
